w t u
y r q y
  1   2  
 

Om icke-privat frihet

Den rättighetsbaserade frihetsdiskussionen är förfelad på så många sätt. Dess ursprung i den stoiska strategin att helt vända världen ryggen för att åtnjuta en inre frihet - vilket nog är en bra praxis för slavar, vilket stoikerna var, men inte för medborgare – återklingar i den libera distinktionen mellan privatliv och offentlighet: i offentligheten ska man bara lyda, inte vara fri, och i privatlivet ska en individuell men tom frihet skyddas av rättigheter.Traditionell liberalism sökte balansen mellan individuell frihet och social kontroll och fann den i ett inskränkande av kontrollen. Men nyliberalismen har drivit samhället åt annat håll. Idag åtnjuter individer mindre frihet än företag. När jag väntar på bussen kan jag konstatera att samhället inte vågar begränsa bilismens utsläpp, men den förbjuder rökning i närheten av busskuren. Gilles Deleuze
påpekade en gång hur enkelt det är att definiera totalitarism: när samhällets lagstiftning riktar sig mot individer istället för mot institutioner, då föreligger ett totalitärt styre. Det är där vi är, i en totalitär företagskapitalism.
Inte bara liberalismen, utan all demokratisk politik värd namnet går ut på att möjliggöra frihet åt medborgarna. Men misstaget ligger i att tänka sig att friheten finns lokaliserad i individer, nästan som en privategendom. Det blir en abstrakt och tom uppfattning om frihet som individuellt oberoende. Och visst, om man ger den friheten något innehåll, t ex. förnuft eller moraliska känslor av så ursprungligt slag att de skulle kunna räknas som individuella, så skulle den individuella friheten kunna komma till substantiellt uttryck. Men när man bara talar om att värna friheten genom olika rättigheter, som inte innebär annat än att ens frihet inte får förhindras och begränsas utifrån, leder det till formalism och ett ständigt ökat behov av kontrollorgan som undersöker om formerna efterlevs. Lärandemålformuleringarna i skolan slår idag ut den professionella förståelsen av hur man genom bildning skapar medel för frigörelse; eleverna är där för att på ett kontrollerbart sätt uppfylla studieplanen Demokratin har blivit ett rent formellt förfarande, där den valde inte behöver styra i demokratisk anda utan faktiskt kan upplåta innehållet till högstbjudande (tänk på motståndet mot vinster i välfärden, som nästan inget parti är intresserad av att företräda...). Men lika lite som friheten är demokratin en formsak. Den stora amerikanska filosofen John Rawls visade väldigt tydligt hur en fungerande demokrati förutsätter ett visst innehåll, en demokratisk moral som tar sig uttryck i civilt olydande. Givetvis kan civil olydnad vara formellt fel i så mån som moralen inte utesluter olagliga handlingar.

Problemet löses inte genom att göra det legalt med civil olydnad – en formalistisk lösning – utan genom att en demokratisk anda sprids: att folk reagerar som sanna demokrater och stödjer eller själva deltar i den civila olydnaden. Annars blir demokratin tom, en ren formalitet, och dess innehåll lätt odemokratiskt. På samma sätt måste friheten ha ett innehåll som kan göra medborgaren på samma gång styrande och styrd i det gemensamma, dvs. autonom, vilket är något annat än oavhängig.
Det är samma abstrakta och formalistiska syn som får folk att i konsten se en fråga om yttrandefrihet. Konsten måste vara fri, helt klart. Men friheten är inte konst, åsikter är inte konst, utan en förutsättning. Nazisternas Entartete Kunst var en attack mot konsten eftersom den riktade sig mot olika sätt att uttrycka sig, olika sätt att tänka och se. Att inte få hetsa mot folkgrupp i konst, är däremot inte ett begränsande av konstens medel och frihet. Och hanteringen av medel, samt drivkrafterna bakom det, är en väsentlig del av konstens innehåll. Att tvinga folk att göra kommersiell konst är en mycket kraftfullare attack på konstens frihet, som den på intet vis skyddas mot av någon yttrandefrihet.
Friheten kräver mer än frånvaro av formella hinder (dvs. en rättighet). Att vara fri att skämta kräver exempelvis ohyggligt mycket: att de man pratar med förstår hur språket fungerar, att de förstår hur humor fungerar, att de är toleranta mot skämtlynne, att de förmår byta perspektiv ett ögonblick, litar på att man vill dem väl osv osv. Det är en komplex väv av regler, förutsättningar och gemensamma värden, som möjliggör för skämtet att fungera, som kan göra ett skämt till ett uttryck av autonomi. Om inte den väven finns, så finns heller ingen frihet i det sällskapet. Friheten är alltså en effekt av gemenskapsformer. Den är inte någonting som kan tilldelas som en ägodel, eller som metafysiskt finns i individen. Friheten måste skapas genom vanor, regelbundenheter, dynamiska processer, smidighet, intelligens och avvikelser. Utan en sådan struktur, ingen frihet. De som talar om att slå vakt om givna fri- och rättigheter är som den där fågeln som Kant talade om, den som i sin fria flykt tänkte att den skulle flyga ännu bättre om man bara kunde få bort allt luftmotstånd. Ser man inte att friheten reser sig ur ett bärkraftiga relationer, riskerar man att helt undergräva frihetens möjlighet, vilket är vad svångrems- och privatiseringspolitiken är i full färd med att göra. Dags att tänka om, dags att odla frihet. Det är kulturen.


Lars-Erik Hjertström Lappalainen